MIN HÄLSORESA

Så var börjar man när man skall berätta om sin hälsoresa?

Som många andra kvinnor och för den delen män, mitt i livet, så rullar det mesta bara på. Hem, arbete, familjen, det finns mycket att rodda och ta ansvar för. Jag har dock insett att om jag inte tar hand om mig först så håller jag inte och då klarar jag inte av att ta hand om allt det andra heller.

Första steget - Vägen till bättre hälsa, började för mig under 2015.

Efter att fått insikten om att jag nog hade en läckande tarm, att min kropp inte klarar av att ta upp de näringsämnen jag stoppar i mig, började jag äta enligt paleo under 2015.

Jag valde att ta bort allt spannmål, raffinerat socker, mjölkprodukter och processad mat. Jag började äta mer rent kött, men nästan uteslutande från gräsbetande djur och eller kravmärkt och jag ökade mitt intag av grönsaker och valde med omsorg, närodlat eller kravmärkt. Jag började koka min egna benbuljong och började syra grönsaker.

Det tog inte lång tid, kanske några veckor innan jag började märka tydliga resultat och jag började må allt bättre.

Magen blev lugnare, inte uppblåst, inga kramper, inga diarréer m.m. Huden blev bättre, inga utslag och inte lika torr. Orken började komma tillbaka. Jag kände mig på topp!

Det kändes fantastiskt att ha hittat en väg framåt, en väg i rätt riktning.

Under det följande året fick jag mycket av min ork tillbaka, mina järnvärden blev bättre utan att jag gjorde något annat än att lägga om min kost. Jag viste att jag hittat rätt, jag viste att jag hittat hem!

Nästa steg

Under början av 2017 började jag få massa diffusa symtom med nya eksem, stor trötthetskänsla, hjärndimma, torra ögon, mina järnvärden sjönk igen rejält, sköldkörtelvärdena började leva sitt eget liv. På vårdcentralen fick jag höra att ”ja, du är ju i den där åldern” (förklimakteriet alltså) och sedan var det bra med det.

Återigen valde jag att vända mig utanför vården och jag hittade till funktionsmedicinen. Jag var övertygad om att jag var på rätt väg, men jag ville ha ännu bättre hälsa, jag ville ha ork för mer än bara det nödvändigaste. Jag ville känna att jag hade resurser i min kropp och att jag orkade leva fullt ut.

Den förändring jag gjorde kring min kost hade gjort mycket för min hälsa, men jag hade andra processer, inflammatoriska processer, i min kropp som gjorde att jag inte riktigt nått hela vägen med ”bara” min kostomläggning.

Jag har nu mot slutet av 2018 haft turen att få komma till en funktionsmedicinsk läkare i Göteborg och jag är nu på min resa till ett ännu bättre mående för att kunna bli ännu mer av den jag är.

Genom den utbildning jag genomgått under 2018 till kost- och hälsocoach har jag fått kunskapen om att bara genom att lägga om kosten, samt att göra andra livsstilsförändringar som att ha en bra sömn, stressa mindre och röra på sig, kommer man långt. Om man sedan har inflammatoriska processer i kroppen, en rubbad tarmflora i form av t ex SIBO (Small Intestine Bacterial Overgrowth) så behöver man gå ett steg längre.

Det är nu där jag befinner mig.

I januari 2019 påbörjar jag nästa steg i min hälsoresa. Jag kommer under ett antal månader eliminera födoämnen som bidrar till inflammation i min kropp. Jag kommer genomgå en behandling för att bli av med SIBO och jag kommer att fylla på med näring och kosttillskott som skall hjälpa min kropp läkas ännu mer och komma i balans. Min funktionsmedicinska läkare och jag har diskuterat fram vilka åtgärder jag behöver ta för att återvinna min hälsa igen. Det funktionsmedicinska behandlingssättet handlar om att hitta orsakerna till symtomen som visar sig i kroppen. Det är dessa orsaker, som ofta är obalanser i kroppens system, som skall åtgärdas. Fokus ligger på att få kroppens system att fungera igen. Vill du följa min resa i denna process läs vidare på sidan Kostutmaningen 2019, länk finns nedan.

Vad hade hänt innan 2015?

Jag har under större delen av mitt liv haft problem med magen, skulle säkert kunna klassas som IBS. Dessa symtom har följt mig genom åren och har jag kommit att betrakta dem som helt normala och jag har anpassat mig efter hur min mage mått.

När jag var 18 år insjuknade jag i giftstruma/Graves. Det tog lång tid för sjukvården att upptäcka vad det var som var fel, jag hade de flesta symtom man kunde ha, men jag var inte en kvinna i medelåldern som hade fött barn vilket är den grupp som oftast insjuknar i Graves, så därför kopplade de inte ihop mina symtom med Graves. När jag var 19 blev jag tvungen att operera bort min sköldkörtel.

Under hela mitt vuxna liv har jag, förutom problem med magen, haft stora problem med eksem i omgångar, alltid kämpat med dåliga järnvärden och den där oändliga tröttheten har jag dragits med länge.

2007 fick jag och min man vårt första barn och 2011 födde jag tvillingar. Det var helt fantastiskt, otroligt att min kropp klarade av att bära och föda fram två fullgångna bebisar. Ett mirakel!

Att bli tvillingmamma var tufft och krävande både fysiskt och psykiskt. Det tog lång tid för min kropp att återhämta sig och tröttheten var enorm och orken som bortblåst. När tvillingarna var ca 6 månader började jag tappa mitt hår, fläckvis på huvudet. Under våren 2012 gick jag till läkare som konstaterade alopesia.

Under sommaren 2012 skaffade jag mig min första peruk. Det kändes både som ett nederlag och som en lättnad. Ett nederlag, för jag ville inte kapitulera inför det faktum att jag tappade allt mitt hår. En lättnad för att äntligen behövde jag inte gå och vara orolig för att någon skulle se att jag hade stora kala fläckar på mitt huvud.

Alopecia är en autoimmun sjukdom där kroppen reagerar mot sina egna celler och i det här fallet leder det till att kroppen stöter ifrån sig håret. Min läkare nöjde sig med att konstatera att jag har alopecia, en autoimmun sjukdom, precis som Graves och den järnbrist anemi som jag också har. Man konstaterade att det inte finns något att göra åt saken och med största sannolikhet kommer jag få fler autoimmuna sjukdomar då jag redan har flera stycken, min kropp är under attack av sig själv.

Det tog mig lång tid, många år, att acceptera att jag är jag, fast utan hår. Att sätta mig ner och vänta på fler autoimmuna sjukdomar har inte heller känts lockande. Jag har hela tiden känt att min kropp tydligt signalerat att allt inte står rätt till. Känslan har infunnit sig av att ”här måste vi prioritera, vi orkar inte med allt, så vi väljer bort håret, vi fokuserar på att hålla igång resten av kroppen, men vi struntar i håret”.

Då jag inte upplevde att jag fick någon hjälp hos sjukvården började jag leta själv, söka på nätet efter andra med liknande erfarenheter och lyssna till deras vägar till bättre hälsa.